Sonare!

Denna kategori spöken innehåller mördare, tyranner och andra otäckingar som blivit dömda att för evigt irra omkring för att sona sina onda gärningar.

Dessa spöken kan man få att försvinna om man som ombud ställer

tillrätta det som förfadern klantat till.

Husspöken!

Alla sorters spöken kan vara husspöken.

Vanligtvis är det en gammal ägare, trotjänare eller liknande som valt

att sväva omkring i sitt älskade hus och hålla koll på saker och ting.

De kan surna till om deras favoritsaker blir flyttade eller om fel folk flyttar in,

men i grunden är de harmlösa. En del ser det som sin uppgift att hjälpa och

varna husets invånare på alla sätt.

Hjälpsökare!

Dessa spöken är själar som inte fått ro på grund av någon oförrätt de råkat ut för. Här återfinns försvunna,mördade, drunknade, människor som inte fått sin sista önskan uppfylld, barn som letar efter sina fäder och alla andra som av någon anledning inte hamnat i vigd jord. De vill uppmärksamma omvärlden på sitt orättvisa öde och slutar spöka om deras önskningar om en hederlig begravning uppfylls.

Olyckligt kära spöken!

Olyckliga flickor eller kärlekskranka ynglingar som sitter på någon klippa vid havet och väntar på sin trolovade som drunknat, rymt eller dött i något krig någonstans. Dessa spöken är i allmänhet för upptagna av sig själva för

att ställa till förtret för andra.

Giriga spöken!

Här återfinns snåljåpar som oroar sig för sina efterlämnade förmögenheter. Giriga typer som sålt sin själ till Satan för att skaffa sig fördelar i jordelivet och andra girigbukar som hellre far runt som osaliga andar än släpper sina materiella tillgångar ur sikte.

Poltergeist!

Dessa spöken kan vara ganska elaka typer. De utsätter människor för allt från oskyldiga små hyss till våldsamma trakasserier och livsfarliga överfall. Poltergeistar riktar gärna sin irritation mot speciella personer. Antingen för

att de inte gillar personen i fråga eller för att de vill ha huset/platsen för sig själva. Men det finns även snälla poltergeistar, tror vi ja! Även om de för det mesta har ett bisarrt sinne för humor får man aldrig låta sig luras av ondskans makter.

”Gengångarföreställningar i svensk folktro ur genreanalytisk synpunkt”.

Ofta har gengångarna något ouppklarat i sitt liv som håller dem kvar. Ibland vill de berätta något för oss efterlevande. För att få ett slut på spökerierna kan man tilltala den döda, fråga: ”Vad vill du?”

Förr var det vanligt att präster läste bort osaliga andar med en speciell svartkonstbok. Varje tid och kultur har sina egna gengångarföreställningar.  På vikingatiden var gengångare återuppstådda lik, påtagliga fysiska kroppar som

kom upp ur graven för att hämnas någon oförrätt. De var alltid mycket farliga. I och med kristendomen  och en tro på en odödlig själ blev vålnaderna mer diffusa dimgestalter som obehindrat kunde gå igenom väggar och golv.

Med riddarborgarna kom slotts spökerna och vandrande rustningar, under stormaktstiden var de osaliga andarna stupade krigare.

På 1700-talet jagade den nya upplysningsandan bort en del gammal vidskepelse och gengångartro, men under romantiken och den religiösa väckelsen på 1800-talet kom spiritism och seanser på modet. I stället för att fly det okända sökte man aktivt kontakt med den andra sidan och hoppades få veta att

de döda släktingarna hade det bra.

Spöken!

Ordet spöke har använts i århundraden i betydelsen att något onaturligt visar sig. Emellertid syftar ordet i våra dagar vanligen på ett "immateriellt framträdande" av en mänsklig gestalt som när den kan identifieras nästan alltid visar sig föreställa en avliden. Av andra fenomen som ibland kallas spökerier kan nämnas besatthet av

demoner, poltergeist, vampyrer och andar vid seanser.

Man måste gå oändligt långt tillbaka i tiden om man vill försöka klarlägga spökenas historia. De är en viktig beståndsdel i mycken folktro och religion och sägs utgöra en förbindelseled mellan denna värld och nästa.

Hela tanken om spökenas existens vilar på den urgamla teorin att människan har en själ.

Beträffande denna teori finns det förståeligt nog många skeptiker, men det anses ändå som en accepterad tanke att människan har, om inte en själ så någon annan form av "energikropp" vid sidan av den fysiska.

Enligt ockultisterna har denna energikropp en mycket karakteristisk egenskap: förmågan att överleva.

Den åldras inte med den fysiska kroppen, och vid kroppens död frigörs den och de påstås kunna fortleva i en ny jordisk gestalt. Den gängse ockulta övertygelsen bygger på detta och hävdar att spökfenomenen är frigjorda själar som gör sig synliga sedan de har lämnat den fysiska kroppen men ännu inte hittat in

i nya kroppar.

När man både kan se och höra ett spöke kan man vara säker på att man har med äkta spökeri att göra. När man kan se men inte höra det kan förklaringen möjligen vara att en människa med medial begåvning uppfångar bilder i den reflekterande etern, och det behöver inte finnas någon egentlig ande närvarande.

När man kan höra men inte se störningen kan det bero på astrala krafter som har satts i rörelse av rituell magi och som fortsätter ännu en tid sedan den ursprungliga impulsen har dragits tillbaka. Dessa fenomen kan vara fullständigt harmlösa, alldeles bortsett från att de stör sömnen på samma sätt som ett skallrande fönster".

Egentliga spöken vill i motsats till gengångarna uppnå en viss form av kontakt med den som ser dem.

I de allra flesta fall vill spöket (i det följande också kallat agenten) ge den som ser det (percipienten)

ett viktigt meddelande och särskilt ofta förekommer "sista hälsnings"- fenomenen, där en person i själva dödsögonblicket visar sig för den det gäller.

I varje sådan upplevelse är spökets närvaro emellertid bara flyktig och alltså svår att bevisa. Skildringarna väcker därför skepsis och misstro hos de flesta människor. Dessutom har sådana spöken samma egenskaper som gengångarna: de ses inte av alla och envar, och vanligen visar de sig bara när iakttagaren är ensam.

Fall av större trovärdighet, t ex där flera personer har haft samma intryck samtidigt, har dock rapporterats tillräckligt många gånger för att en förklaring skulle vara på sin plats.

Enligt äldre tiders vidskepelse skulle det vara frågan om avlidna som inte kan få ro i graven eller som inte kan finna sig tillrätta utanför sin fysiska kropp.

Katolikernas version säger att det är själar från skärselden som försöker förmå de levande att hålla förbön och själamässor för dem för att lindra och avkorta deras lidanden.

Då det första sällskapet för psykisk forskning, SPR, bildades 1882 gick den allmänna teorin ut på att människans ande överlevde kroppens död och dessutom kunde göra sig synlig för de levande.

SPR undersökte en otrolig mängd skildringar och kom fram till att förväntningar, fruktan, skrock, fantasibilder, drömmar och bedrägeri låg bakom de flesta fallen. Inte desto mindre måste man erkänna att en del av fallen måste vara

äkta, och slutsatsen drogs att den avlidnes ande genom telepati gav percipienten ett intryck av sitt utseende.

Denna slutsats var efter den tidens förhållanden onekligen något förhastad såtillvida att man dels antog existensen av den då föga utforskade telepatin för given, dels som en självklarhet utgick från att människan hade en ande som överlevde den fysiska kroppens död. Konklusionen baserades på att agenten måste ha någon form av budskap att överbringa, det må vara en varning, ett meddelande om död eller helt enkelt vilken upplysning som helst som kunde vara till nytta för ett levande väsen.

De fall som inte hade någon sådan karaktär av budskap förkastades på den tiden, liksom i dag, som utslag av fantasier. De övriga fenomenen studerades emellertid ivrigt, och det enda sättet de viktiga meddelandena

kunde förmedlas på var till synes att den avlidne agenten utsände telepatiska bilder av sitt utseende.

Gengångare!

I detta avsnitt skiljer vi mellan två olika spökerier, nämligen gengångare och de egentliga spökena. Skillnaden

ligger i att medan ett spöke påverkas av andra väsen eller föremål som finns i närheten är det omöjligt att etablera någon som helst form av kontakt mellan gengångaren och personen som har upplevelsen.

Det hela är bara som en film, som spelas om och om igen, och fenomenet är alltid knutet till en viss byggnad eller plats. Det finns otaliga väldokumenterade skildringar av gengångare, vilkas handlingar i regel har varit dramatiska.

Typisk är berättelsen om slottsjungfrun som varje dag vid en bestämd tid öppnar ett av borgens fönster och förtvivlad kastar sig ned på borggården och därefter försvinner i det blå. I andra fall har man sett en kvinnogestalt i gammeldags kläder vandra genom ett rum med sitt döda barn i famnen för att sedan försvinna

ut genom en vägg.

I en del fall har man vid senare restaureringar funnit igenmurade dörrar eller andra utgångar just på de ställen där gengångaren tycks gå genom väggen.

På liknande sätt har man i en dansk herrgård sett en vit kvinnofigur, identifierad som fru Ingeborg Skeel, promenera runt huset i höjd med andra våningen. Detta undrade man mycket över tills man vid en närmare undersökning av byggnaden kom underfund med att det under fru Ingeborgs livstid hade funnits en svalgång just där.

Gengångare betraktas som återspeglingar av händelser som verkligen har ägt rum en gång och som oftast var starkt känslomässigt laddade. Det är väl belagt att gengångare inte låter sig iakttas av vem som helst utan bara av känsligare personer. Det finns därför rimliga skäl att förmoda att fenomenen inte är synliga på vanligt sätt och eftersom deras existens aldrig har blivit vetenskapligt bevisad föredrar många att kalla dem fria fantasier, hallucinationer eller suggestion.

Den traditionella och enkla förklaringen, att gengångarna är arma själar som inte kan finna någon ro igraven, bör i varje fall förkastas som föråldrad.

Man känner t o m till flera fall som direkt motbevisar enna tanke, nämligen att det har observerats att personer som levde i bästa välmåga "gick igen"

på platser som de tidigare hade haft nära anknytning till.

Man betvivlar inte att fenomen existerar, men de nämnda parapsykologiska hypoteserna utgör bara en förklaring som i våra dagar och med vårt vetande ter sig mest sannolik. Det finns fortfarande ycket kvar för vetenskapen att avslöja för oss, angående både vårt inre och våra yttre omgivningar.